Konstprojekt i Järpen: Spegla och göra synligt

Bilder från fotoworkshop med nyanlända ungdomar

Bloggtystnad sedan november 2012, lite svårt att förstå hur det blev så, men fint att nu kunna bryta den. Bloggen har också bytt namn sedan då, konstnärstanten finns inte mer.

Tänker använda den här bloggen en tid framöver för att berätta om projektet som jag tillsammans med Janne Björkman arbetat med i Järpen. Det ska avslutas i år, under 2016 och att skriva om det här ger möjlighet att reflektera över arbetat som vi gjort. Ett par inlägg längre ner på den här bloggen har jag skrivit om hur det började, om hur jag hösten 2010/våren 2011 arbetade med att förankra ett SKiSS-projekt (konstframjandet.se) i Åre kommun och att det inte gick som jag tänkt mig. Det blev avslag på Leadermedel till  förprojektet. Ett inlägg senare handlar om hur jag kontaktar två andra konstnärer för att se om vi tillsammans skulle kunna göra ett mindre projekt än det jag från början tänkt mig, ett som bara skulle försiggå i Järpen. Av de två jag kontaktade var Janne Björkman den som kunde och som tyckte att det verkade vara en kul idé. Vi började vårt samarbete under våren 2011 och har sedan dess hållit på med Speglaprojekt. Janne har rest fram och tillbaka mellan Kramfors och Järpen fyra fem gånger varje år och stannat flera dagar i sträck; utsikten från tågfönstret har speglat alla årstider.

Projektet har vuxit och blivit större än det var tänkt från början, nya idéer har dykt upp omöjliga att inte försöka sätta ut i livet.  Utvecklingen har medfört att Speglaprojektet delats upp i olika underprojekt. Flera har behövt ta tid och också fått göra det. Ett sådant är Jannes arbete med att intervjua personer som bor eller arbetar i Järpen (eller har någon annan anknytning). De har fått välja en bänk att sitta på under intervjun, och just den idén kan sägas vara ett resultat av en workshop med nyanlända ungdomar som vi hade våren 2013. Det var under förberedelserna till den som Janne och jag upptäckte att Järpen var full av bänkar, många många.

Ett annat underprojekt är en skrivworkshop där skrivsugna med anknytning till Järpen arbetat med texter som på något vis knyter an till Järpen. Minnen. Reflektioner. Den gruppen har samlats med ojämna mellanrum sedan hösten 2014 och tanken är att deras texter ska utgöra grunden för en bok om projektet. Det var omöjligt att hitta unga människor som ville skriva, däremot fanns det gott om andra skrivande som ville vara med. Det viktigaste för oss var att man ville arbeta sitt skrivande, inte hur gammal man var. Gruppen har läst varandras texter, diskuterat dem och skrivit om. Författaren Theres K Agdler hyrdes under en period in som handledare och hon har förutom att ge en snabbkurs i skrivandets hantverk, läst allas texter och gett var och en feed-back på det de skrivit. Några texter är färdig, andra jobbas det fortfarande med.

                                                                    

Skrivworkshopens första samling

Theres K Agdler och Elin Ståhl 

Kulturhuset i Järpen kommer inte att säljas

Kulturhuset i Järpen i slutet av november 2012

KULTURHUSET I JÄRPEN KOMMER INTE ATT SÄLJAS; AUKTIONEN HAR LYCKAT

Det har inte blivit till att jag hunnit blogga sedan aktionen för att rädda Kulturhuset i Järpen från försäljning tog vid;det är naturligtvis inte den enda orsaken men den har bidragit till att det blivit svårt att finna tid och ro för att skriva. Nu när det är klart att det inte blir någon försäljning vill jag göra en sammanfattning av det som hänt, kanske kan det en dag vara bra att den finns. I dagarna skriver Åre kommun (genom kommunchefen) och ordföranden för Åre konstförening Gerda Wendorf på ett nyttjanderättsavtal där konstföreningen tar på sig ansvaret för att utveckla verksamheten; det ska bli spännande att se vad entusiasm och ideellt arbete kan få till.

Det har varit många turer för att hindra försäljningen och det följande är så som jag kommer ihåg det (med hjälp av mejlkorrespondensen). Det var en notis i en av lokaltidningarna i december i fjol som satte igång det hela; där stod det att försäljning av Kulturhuset fanns med som ett förslag i sparplanen från Kultur och Fritid. Saken skulle upp dagen efter att notisen var inne så det fanns ingen tid att agera; efter jul fick jag veta att Alliansen tillsammans med Västjämtlands Väl hade bestämt sig för försäljning och att Kultur och Fritid med det skulle spara 100 000:-. Jag blev så arg och förbannad och tänkte att här måste något göras; fick iväg en mejl på min stora mejlinglista där jag förutom att argumentera mot försäljningen också bifogade en bild på kommunfullmäktige; det var starten på aktionen.

Ett möte om försäljningen hölls i januari på Biohuset i Järpen; mötet resulterade i att en arbetsgrupp bildades med representanter från Kulturhusets brukargrupper (Ann Marie Adler Lingesten (Målarstugan), Ulla-Britt Olander (Målarcirkeln), Arne Thorndal (Torsten Linds målargrupp) , styrelsemedlemmar i Åre Konstförening (Eva Björklund, Gunnel Lindman och Ingegerd Bergwall), Undersåkers hembygdsförening (Ulla Gärdin) och mig själv som KRO- rådgivare i Åre kommun; det bestämde att ett medborgarförslag var vägen att gå. Medborgarförslaget utarbetades, namninsamling kom igång och förslaget lämnades in till fullmäktigemötet 20 mars; på lite under tre veckor hade det kommit in närmare 500 underskrifter, engagemanget var stort. Kulturhusfrågan var också uppe på ett möte som Järpen i Samverkan hade 20 feb; alla var inte eniga om att det var viktigt att huset behölls i kommunens ägo; målsättningen att hindra försäljning diskuterades också livligt en stund genom mejl. Aktionen började uppmärksammas av media och Jeanette Wahl har varit en viktig aktör för att den skulle synliggöras utanför kommunen; nyheten om försäljning började spridas och stöduttalanden kom i media från flera håll; Sveriges radio hade ett inlägg i februari. Sonja Moberg publicerade allt som hände på sin blogg <http://konstokultur.blogspot.se/>, den som vill läsa sig tillbaka kan gå in på den. 

Marika Wahl-Lindberg, som var med på mötet i januari, hade fått sin geniala idé om ett Konstmaraton och aktionen diskuterades på mötet; sedan kom snabbt gång - först ut var Gunnel Lundholm 18 feb. “Alla” ville vara med och till idag har runt 90 personer bidragit på ett eller annat sätt. Annonser om Konstmaratonaktionen publicerades regelbundet i Årebladet (och publiceras eftersom aktionen pågår fram till 16 december) och sponsras av Hans Post. Antalet besökare ökade och sammanlagt beräknas runt 4500 ha sett de olika evenemangen. Konstkaféet som ordnades i början av sommaren har bidragit till att Kulturhuset plötsligt blev en plats att “hänga”, ett ställe att träffa gamla bekanta och göra nya. Aktionen har bidragit till att Kulturhuset i Järpen har stigit fram ur sin relativa anonymitet och blivit “kändis” under året som gått; medvetenheten om hur viktigt det är med kulturella mötesplatser har också ökat

Från stormötet 3 april

Arbetsgruppen ville ha ett möte med kommunstyrelsens presidium för att lägga fram våra synpunkter i samband med att medborgarförslaget skulle lämnas in och vi fick det den 13 mars. Vi som var där kände oss lite nerslagna och förbannade efter mötet, vi tyckte inte att vi fick gehör för våra synpunkter.  Ett Stormöte ordnades 3 april för att diskutera det som framkommit på presidiemötet och dit kom flera politiker (som nog aldrig tidigare satt sin fot på Kulturhuset). Efter mötet skrev jag att det “ verkar det som om vårt engagemang för att stoppa försäljningen av Kulturhuset i Järpen burit frukt. På stormötet om Kulturhuset framtid (3 april) kom de första antydningarna om att politikerna ändrat uppfattning, enligt två av de närvarande politikerna Leif Nord (m) och Anna-Caren Sätherberg (s), fanns det en enighet över blockgränsen att inte gå vidare med försäljningen”. 

Veckan efter påsk deltog jag i Konstmaratonaktionen och använde veckan till att arbeta med utställningsmaterial (ska ställa ut på Ahlbergshallen i Östersund 9 mars 2013)samt att göra en work-shop tillsammans med Janne Björkman (konstnär från Västernorrland) knuten till vårt projekt "Spegla och göra synligt; ett konstprojekt i Järpen, om Järpen, för Järpen".

Från min Konstmaratonvecka efter påsk

Janne förbereder work-shop

(konstnär från Västernorrland) knuten till vårt projekt "Spegla och göra synligt; ett konstprojekt i Järpen, om Järpen, för Järpen".

Kommunalrådet Maria Kjällström försäkrade arbetsgruppen på ett möte 4 maj att det åtminstone inte blev någon försäljning i år; arbetsgruppen hade flera möten med henne under våren och försommaren för att se om det gick att finna en lösning som alla kunde leva med; det gick det inte eftersom det förslag som vi fick var format enligt samma villkor som det som bl.a Tossögården har, dvs. att en förening skulle stå för alla kostnader samt skapa verksamhet. Arbetsgruppen hade också möte under våren med Berit Lind, chef för Kultur och Fritid, för att höra hur hon ställde sig till att Kulturhuset blev kvar i kommunens ägo. 

Världsbroderidagen 31 juli markerades på Kulturhuset genom att Ingegerd Bergwall hade öppet hus med möjlighet att prova på olika sätt att brodera; jag broderade på staketet utanför med plastremsor. 

Manifest för  Världsbroderidagen 31 juli

Mitt guerillabroderi på stängslet utanför Kulturhuset

Efter sommaren, närmare bestämt 22 augusti hade arbetsgruppen återigen ett möte med kommunfullmäktiges presidium, den här gången var det de som ville möta oss; där gjorde vi klart att det inte fanns någon förening som ville ta på sig ansvaret för Kulturhuset på de villkoren som Maria Kjällström erbjudit; vi erbjöd oss däremot att vara med och utveckla verksamheten, men inte ta över driften; konst är inget område där man tjänar pengar var ett av våra argument.

I mitten av oktober fick så Åre konstförening ett förslag på ett nyttjanderättsavtal från Kultur och Fritid som kommunalrådet Eva Hellstrand ställde sig bakom. Avtalet går ut på att Åre kommun ska stå för Kulturhusets driftskostnader mot att Åre konstförening ska arbeta med att utveckla verksamheten genom att ha minst 10 kulturevenemang under ett år varav minst 4 utställningar av dessa ska vara utställningar med yrkesaktiva konstnärer; avtalet gäller under 3 år och det ska föras samtal med Kultur och Fritid  minst två gånger under året; Kultur och Fritid ska dessutom tillföras externa medel för att täcka kostnaderna. Ett öppet möte diskuterade avtalet på Kulturhuset 21 oktober och var i huvudsak nöjda med det. 

Sista mötet(?) 22 nov om Kulturhuset

 

Att det finns ett avtal innebär emellertid inte att arbetet är slut; nu är det ett mer långsiktigt arbete som måste ta till. Ett nytt möte hölls 22 november på Kulturhuset där stommen för ett sätt att organisera arbetet drogs upp. Det är en ny situation både för konstföreningen och för alla oss andra som intresserar oss för att det ska finns ett konst- och kulturliv i kommunen; vi har fått ett större ansvar som vi måste finna sätt att hantera och det känns bra att vi har en provperiod på tre år för att se hur det går. och vad vi kan få till känns bra.

Konstmaratonaktionen lever vidare en stund än och avslutas med Ingegerd Bergwalls utställning 1-7 dec och konstföreningens årliga temautställning (8-16 dec). Vi avslutar med fest 15 december, då är det nästan på dagen ett år sedan jag såg notisen i LT.

Kulturhuset i Järpen

Kulturhuset i Järpen en vintrig dag i början av 2012

Äntligen tror jag att jag hittat en bra utgångspunkt för mitt bloggande, jag har bestämt mig för "konstnärstant" är en passande benämning för en kvinna i min ålder. Det fina med det begreppet är att man då kan vara grinig och gnällig om man känner för det, det ingår liksom i definitionen av en tant; tanter behöver inte tänka positivt om de inte vill (ingår inte heller i rollbeskrivningen), gammaldags och bakåtsträvande som vi per definition är. Tanter behöver inte heller godta beslut bara för att de är tagna, de kan gnälla och bli sura och griniga och de kan KLAGA! HÖGT! och säga att de t.ex inte godtar att politikerna i ens hemkommun tagit beslut som man är djupt oenig i och tycker är idiotiska och kortsynta. Leve tanten!

   Det som föranleder min ovanstående tirad är att kommunstyrelsen i Åre kommun på luciadagen (2011) tog ett beslut om att Kulturhuset i Järpen ska läggas ut till försäljning. HÖRT PÅ MAKAN TILL IDIOTISKT BESLUT! Jag blev både arg och lite matt när jag hörde talas om det, eftersom samma förslag lades fram för två år sedan, men då lyckades vi (troligtvis) avstyra försäljningen med en underskriftskampanj. Den här gången var det ingen  utanförstående som var uppmärksam på att det fanns ett förslag om försäljning förrän det var för sent (såg det i tidningen samma dag som beslutet skulle tas, liten tid att agera då). Det mest idiotiska tycker jag, ligger i att det inte har funnits någon diskussion med brukarna av huset innan, ingen kontakt från kommunens sida alls; kanske skulle vi gemensamt ha kunnat komma fram till en tillfredsställande lösning om vi suttit ner och diskuterat frågan. Men det är kanske inte så det fungerar i en kommunal verksamhet; jag menar, chefen för Kultur och fritid har kanske inte ett sådant mandat när det handlar om att spara.  

   Åre kommun behöver spara och om Kulturhuset säljs sparar Kultur och fritid 100 000:-. Det är bara driftskostnader eftersom den kulturella verksamheten drivs av ideella krafter. Av de politiska partierna röstade Alliansen och Västjämtlands Väl för försäljning, medan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern hade lagt ett eget förslag som undantog Kulturhuset från försäljning. 

   PANIK, PANIK VAD GÖR VI NU! För det finns ett vi som ser viktigheten av att ha en ordentlig utställningslokal för konst i kommunen, ett vi som jobbar och har jobbat med att ordna utställningar och genomföra dem och inte minst ett vi som använder huset för att göra sin fritid roligare, intressantare och utvecklande. Minst tre grupper av målande "tanter och farbröder" använder huset regelbundet för det ändamålet. Många är vi också som går på utställningar där.  
   Kulturhuset, som kanske hellre borde kallas Gamla Notvallsgården, är mangårdsbyggnaden från den gård som låg där Kommunhuset ligger idag. Eftersom Järpen blev till som ort på slutet av 1800-talet är byggnaden ett förindustriellt minnesmärke. Huset har tjänat som utställningsplats för konst sedan mitten på 1980-talet, innan dess var det bibliotek där och innan dess skollokaler. Byggnaden var påtänkt som hembygdsgård, men blev inte det, då man valde gamla sockenstugan i stället; den flyttades till sitt nuvarande läge år 1957 och blickar nu ner mot sin ursprungliga födelseplats.
   Att Kulturhuset i Järpen är en av få utställningsplatser för konst som finns utanför Östersund är ett perspektiv som det är lätt att glömma bort; att det inte bara är kommunen som förlorar en mötesplats utan också hela länet. Eftersom utställningslokalen är så bra som den är öppnar det för  möjligheten att visa kvalitetskonst, vilket i sin tur höjer nivån på konstutbudet, i kommunen. Kulturhuset ligger nära skolorna i Järpen och det öppnar för möjligheten att skolbarn i kommunen åtminstone en gång under sin skoltid ska kunna gå på en konstutställning i en “riktig” utställningslokal, dvs en lokal där konsten inte behöva konkurrera med annan visuell stimuli (möbler, mattor, färg på väggar etc). Åre gymnasieskola, har ett estetiskt program och huset ger möjlighet för esteteleverna att ordna egna utställningar där. För alla elever gäller att de genom att ges möjlighet att gå på en utställning får möta olika konstnärers verk samtidigt som de får lära sig vilka koder som gäller i sådana rum. Hur man uppför sig, med andra ord. När jag jobbade som bildlärare på högstadiet tog jag med alla elever åtminstone en gång under högstadietiden på en utställning; min förhoppning var att de själva senare skulle finna det om inte självklart, så i alla fall inte avskräckande, att uppsöka konstutställningar. 
   Jag har också börjat tänka att det att ha lokaler för konst, alltså ett ställe där man inte behöver tänka försäljning, utan en lokal där konsten kan existera på egna villkor kan liknas med det att ha ett bibliotek. På biblioteket möter man olika författare genom deras böcker och utan köptvång kan man ta del av deras berättelser och tankar. Tänk om det hade funnits ett lagförslag som pålägger kommuner att ha lokaler för konst, för teater och för dans, inte bara för böcker. Ett riktigt kulturhus med andra ord. Svindlande tanke!
   Läste en artikel av Jan Bergman (tv-producent, historiker och författare) i DN häromveckan (19.01.12). Han skrev den apropå Barnkulturpalatsets konkurs. I artikeln pekar han på att det finns två sätt att förhålla sig till kultur i Europa - den anglosaxiska och den kontinentala. Den förstnämnda går ut på att kulturen sponsras av mecenater, konstsamlare och andra som har intresse och råd med detta; detta förhållningssätt hittar man företrädesvis i England och USA. Den andra har mejslats fram genom flerhundraåriga erfarenheter och går ut på att samhället tar ansvar för verksamheter som upplevs som viktiga på lokal, regional och statlig nivå och garanterar driften. Därutöver kan institutionen ta emot stöd från annat håll. Bergman skriver att det är en pragmatisk väg - som fungerar. I Sverige har vi praktiserat det kontinentala framgångssättet för att säkra tillgången till konst och kultur, ett sätt som kanske nu är på väg att ändras till att bli mer likt det anglosaxiska.    

    Att ha en konstutställningslokal i en liten kommun som Åre är närapå enastående, väl värd att värna. Kanske är det bara om man är intresserad av konst att man inser det; om lokalen blir borta kommer hålet att bli svår att fylla. För närvarande kan jag inte se vilken annan lokal i kommunen som skulle kunna tjäna samma funktion. Vid en försäljning har jag har svårt att se några kommersiella krafter som är villig att låta rummet på övre våningen nyttjas på det sättet det hitintills använts och att det får se ut på samma sätt.  
   Mitt engagemang i den här frågan bottnar i att jag själv är bildkonstnär och att jag, sedan jag flyttade tillbaka till Järpen arbetat med att öka förståelsen för konst och konstutövning genom work-shops, kurser, handledning och engagemang i Konstens vecka och andra konstevent. Men jag är också vald representant för yrkesaktiva konstnärer i kommunen genom att vara KRO/KIF:s representant i Åre kommun.

   Nog är det på tiden att vi som bryr oss om konst och kultur, alla vi som på olika nivåer är både utövande och “konsumenter” skriker upp om att vi vill ha bra konst och kultur i kommunen; låt oss kräva en kulturplan, en anständig budget och låt oss göra något så att det blir synligt för politikerna att vi är en stor grupp som är engagerade i kulturfrågor, att vi är några att ta hänsyn till.

Konstprojekt i Järpen

järpen på 80-talet

min förra blogg för över ett halvt år sedan handlade om att jag ville göra ett konstprojekt i järpen  (efter konst-främjandets
skisskoncept) ett projekt som skulle involvera fem-sex konstnärer och där jag skulle vara projektledare och att jag sökt om pengar för att kunna förankra projektet bland järpens innevånare och  intresserade konstnärer 

det blev inga pengar och all energi, all kraft som arbetet med projektet givit rann av mig, försvann som dagg i solen och lämnade mig lite handfallen och desorienterad 

vad skulle jag göra nu, vad kunde jag göra, hur skulle jag tänka, hur kunde jag plocka upp trådarna och forma ett annat, nytt projekt ett  som fortfarande skulle handla om järpen men som var mindre, mer hanterbart, lättare att administrera och där jag skulle vara en av konstnärerna och inte minst vem eller vilka skulle jag göra det tillsammans med

innan vardagen och en kollapsande ekonomi absorberade mig hann jag ringa till två konstnärskollegor, janne björkman, som jag träffat på en work-shop och haft kul samtal och spånat bra ihop med och åsa hedberg, som jag träffat några gånger i olika konstsammanhang och kommit bra överens med, för att höra om de skulle kunna tänka sig

att vara med i ett skissliknade mindre projekt

janne i järpen november 2011

janne kunde och ville, åsa ville men kunde inte och nu har janne och jag börjat tänka på vad som är målsättningen med projektet, hur vi kan tänka oss att arbeta och var vi skulle kunna söka pengar

det som är så spännande med järpen är att det finns så mycket fotomaterial, att orten började existera för inte alltför länge sedan så att det går att bestämma en tidsrymd att arbeta inom och att människor från olika delar av sverige och andra länder flyttat hit alltsedan då

det som också är kul är att janne har en bakgrund i arkeologi innan han började arbeta som konstnär och att jag kom från antropologin till konsten  

  

SKiSS Åre eller vad kan bildkonstnärer användas till

urdhvayonidiagram med algizruna och text

Hösten 2009 fick jag veta att det skulle vara ett seminarium i Sundsvall om ett projekt som hette SKiSS Västernorrland. En person som jag ville träffa medverkade och jag anmälde mig. Jag reste lite på vinst och förlust, eftersom jag inte riktig kände någon där och inte  heller visste var lokalen låg. Likafullt! Bil till Östersund och tåg till Sundsvall; lite sent kom jag ändå. Några politiker och andra som varit knutna till projektet inledde och sa sitt, sedan var det åtta konstnärer som två och två presenterade projekten de gjort inom ramen för SKiSS-projektet. När konstnärerna var framme på podiet var det som om ett annat rum öppnade sig, ett där det var lättare att andas. Sen slöt det sig igen. 
   Jag fick inte gjort det jag hade rest till Sundsvall för att göra, men, en tanke hade fäst sig hos mig - tänk om det skulle gå att göra ett SKiSS-projekt i Åre kommun. Vi är ca tiotusen människor som bor här och jag tyckte det var en spännande tanke. Skulle ett projekt som handlade om att det kom ett antal konstnärer och jobbade på olika ställen i kommunen under ett halvt år göra någon skillnad? Skulle det påverka förståelsen för konst, göra något med konstmiljön, ändra synen på vad konstnärer kan användas till? Inte minst undrade jag över om ett sådant projekt skulle öppna för möjligheter att försörja sig som konstnär när man bor i en glesbygd och om begreppet "kreativa näringar" skulle ha någon relevans i en ekonomi och ett område som är så knutet upp mot turistnäringen som Åre kommun är.
   Det är Konstfrämjandet som är initiativtagare till SKiSS, de äger konceptet. Syftet är att vidga bildkonstnärers verksamhetsområden genom att utveckla nya möjligheter för konst, konstnärlig verksamhet, arbetsliv och samhälle att mötas och dra nytta av varandra. Sedan 2005 då det första SKiSS-projektet genomfördes har ett 60-tal konstnärer och ett stort antal personer på olika arbetsplatser deltagit. Projekten har genomförts i Stockholm, på Gotland, i Västernorrland och i Skåne och alla har varit olikt utformade. Förutsättningarna är unika och det styr hur projekten blir. Om det blir ett i Åre kommun skulle det vara första gången en kommun är ett nedslagsfält och utformningen måste ta utgångspunkt i de plataspecifika förutsättningar som finns här. 
  Metoden som använts går ut på att konstnärer två och två på olika arbetsplatser under minst ett halvt år tillsammans med de som jobbar där definierar vad man vill jobba med och hur. Tanken bakom SKiSS Åre är att det i första hand är konstnärer från länet som ska erbjudas möjlighet att medverka, i andra hand från de andra norrlandslänen. Om man vill veta mer om SKiSS-projekten och vad de genererat finns material på hemsidan skiss.se. 
  Sedan våren 2010 har jag arbetat med att förankra idén om ett SKiSS-projekt hos politiker och tjänstemän i Åre kommun, i Länskulturen och hos människor som jag tror kan vara intresserade av att ett sådant projekt genomförs kommunen. Ett steg närmare genomförande togs när jag lämnade in en preliminär ansökan till Leader om medel för att kunna göra ett förprojekt. Det ska läggas till grund för en ansökan till EU:s sociala fond. Spännande, spännande; jag vet ännu inte om jag kommer att kunna gå vidare med en ordinarie ansökan! Utan ett ordentligt genomfört förprojekt går det inte att sjösätta SKiSS Åre och utan medel till det kommer jag att måsta släppa projektidén. Så jag håller tummarna!
  Som alltid  när jag går från en idé eller vision till att börja arbeta med att förverkliga den upplever jag det som att röra sig i ett landskap. I början går det nästan inte se någonting, mest bara marken som jag står på. Runt omkring är det diffust dimaktigt. Men allteftersom förutsättningarna blir tydligare, när det går att se och förstå vad som behövs göras för att genomföra projektet lättar dimman och landskapet blir tydligare. Då är det bara att börja gå och att hålla sig till de riktmärken man fått. Och ta ut nya. 
    Ett SKiSS-projekt är ett processorienterat konstprojekt, det handlar om att jobba med relationer, om det som händer där och då, om processer som berör både konstnärerna och de andra som är involverade. Tanken är att alla ska få ut något av bestående värde. För konstnärer kan det handla om att kunna presentera sitt projekt på konstscenen. För andra kan det kanske handla om att se den egna kreativa förmågan. Hur som helst är ett SKiSS-projekt en omfattande historia som kräver en omfattande planläggning. Eftersom jag som projektledare inte kommer att delta i projekten på arbetsplatserna, min uppgift blir att lägga förhållandena till rätta för att de ska kunna genomföras, men ända vill göra ett eget konstnärligt projekt har jag skapat ett sådant. Det blir ett meta-projekt eftersom det  handlar om att tänka teoretiskt om processorienterad konst. KonstnärsCentrum Nord har bidragit med medel till det. Projektets titel är "Hur gör man konst av verkligheten" och går ut på att jag ska läsa upp mig på existerande texter om processorienterade- och relationella konstprojekt och med stöd i egna erfarenheter om sådana projekt reflektera skriftligt om de tankar och insikter läsandet föder. Tankeprocessen kommer jag först att presentera på min andra blogg eirinmariesolheimpedersen:konstblogg som en löpande kommentar till vad jag läser och tänker. Sedan ska det förhoppningsvis bli en essay som kan publiceras på andra sätt.
  Peppar, peppar, ta i trä! om det mot all förmodan inte skulle bli medel till ett förprojekt, blir det ändå en text om processorienterade konstprojekt. Som i en nästa runda förhoppningsvis kan vara till hjälp för att styrka argumentation för nyttan av sådana projekt.

Målsättning med bloggen

Hallå, hallå där på första dagen av det nya året! Det känns stort att gå från att enbart ha skrivit för mig själv, från att skriva för att samla tankarna och lägga från sig något, till detta, till att låta mina tankar bli offentliga. Ansvarsfullt. Undrar över om jag ska börja med "Hej" eller något liknande för varje inlägg, alltså utgå från att det rent faktiskt finns  en publik som följer med på vad som skrivs. Eller om det räcker med att se för mig några imaginära personer för att tycka att mitt skrivandet har en adressat, någon som jag rent faktiskt vänder mig till. Svåra frågor och inte lätta att ta ställning till. Det kommer att kräva ett visst mått av  överseende från läsarens sida till jag fått detta avklarat. För det är också så att jag alltsedan jag lite spontant la upp den här bloggen har funderat på vad den ska handla om, vad syftet ska vara. Och om titeln är rätt. Jag är ganska förtjust i begreppet "konstnärens trädgård" så om det blir så att jag behåller den som titel ska "trädgård" förstås som en både imaginär och verklig plats för att tänka och känna och reflektera. Tanken är inte att bara skriva om vad som händer i min trädgård eller vilka tankar arbetet med den genererar. Det är snarare det platsspecifika jag är ute efter, platsspecifika tankar om något sådant är möjligt att särskilja. Tankar som uppstår utifrån den plats man befinner sig på (eller är det "i"; ni får också ha överseende med mitt språk, jag är inte helt trygg på hur man uttrycker sig på svenska längre). Att ha tillgång till en stor trädgård med ett medföljande hus situerat på en specifik plats i Åre kommun gör naturligtvis något med vad och hur man tänker  liksom en annan trädgård och ett annat hus någon annanstans skulle föda andra erfarenheter och reflektioner. Det mest "platsspecifika" jag kan föreställa mig är ändå våra kroppar. De är en plats som vi inte kan lämna och som vi alltid befinner oss i så länge vi är i livet. Jag tror att det var något ditåt Simone de Beauvoir tänkte på när hon kallade kroppen för "en situation". Platsen "kroppen" som interagerar med platsen "platsen" kan vara en beskrivning på syftet med den här bloggen. En platsspecifik blogg, om en situation.

Igår, på nyårsafton skulle en väninna och jag skicka upp en varmluftsballong. Tanken var, från min sida, att det skulle kunna ses som en symbolisk handling; ballongen skulle bära med sig våra önskningar för det kommande året. Men ballongen, gul och blå som den var, fastnade först i ett dike och sedan i ett träd där den blev hängande medan elden som skulle värma upp luften och bära den bort över våra huvuden brann ut. Först tänkte jag att det var ett dåligt omen, men  vid närmare eftertanke var det kanske inte så illa, speciellt om man jämför med fjolårets ballongsläpp. Då var det inga problem, ballongen gick lätt att värma upp och den steg sedan rakt till himmels utan några mankemang. För att så småningom bli till en liten ljus prick på himmelen. Om det ska ses som en bild på hur förra året blev så föredrar jag nog att årets fastnade i ett träd. För 2010 var ett år med stora påkänningar både för kroppen och ekonomin. En ballong i ett träd är absolut mer svårläst, men kanske  kan den situationen läsas tvärt om; att ballongen inte kom iväg kan tydas som en möjlighet för en lite lättare livssituation under det kommande året.  

Första inlägg

Ljus i min trädgård och hus; vintersolståndet 2009

Min allra första blogg, världen går framåt. Hurra!